En måndag morgon, regnet har precis slutat skvätta mot tältduken på rastplatsen nedanför Stetind. Vi kikar ut, och ser att molnen fortfarande ligger lågt och vi får njuta av en lång frukost även fast den bara består av pulvermjölk, musliblandning och snabbkaffe. Vi vet att vädret ska bli bättre under eftermiddagen och kvällen enligt väderprognosen, men barometern visar fortfarande bara försämrat lågtryck. Vi läser lite mer, dricker lite mer och till slut visar det sig –  en blå lucka i molntäcket blottar toppen av det vackraste berget vi sett, Stetind- Norges Nationalfjäll. 
Granitväggarna är hundratals meter höga på alla sidor om berget, som att någon skalat det med en osthyvel. Det ser ointagligt ut, och med dess karakteristiska platta topp är det svårt att ta miste om berget. Enligt gamla sägner skulle det finnas en tjärn med en guldfisk på toppen.

Det blåa på himlen blir bara större och större, så vi ger oss av mot vårt mål, att klättra Sydpilaren till Stetinds topp. Längs approachen som tar oss dryga 2,5 timme, blir himlen bara mer och mer blå, och luften mer och mer varm.  Vid foten av leden gassar solen oss rakt i ansiktet och lyser upp vägen till toppen, magkänslan säger att det kommer bli en bra dag. 

Klättringen består av 13 replängder, ca 550m av grad 6- de tre sista pitcherna. Stenkvaliteten är helt magisk, med friktion som ett sandpapper och sprickor,dieder och trånga kaminer längs hela vägen.
Vi törs nog säga att det inte bara är den vackraste klätterleden, utan kanske den bästa vad gäller klättringen också. 

Tiden tickar, solen vrider sig runt himlen och vi börjar närma oss toppen. De tre sista pitcherna, som också är de brantaste och bästa, sen står vi där på toppen av Norges Nationalfjäll, klockan är 00.02.
​Inte en vindpust och midnattssolen välkomnar oss upp på toppen, vi inser att det är en sån dag vi kommer minnas för resten av våra liv, även fast vi inte fann någon guldfisk. Vi sitter en stund på toppen och smälter omgivningen innan det är dags att ta sig den långa vägen ned via “normalveien”. 
​
4 timmar senare är vi nere vid tältet, lagar oss en snabb middag och kryper ned i sovsäckarna med ett leende på läpparna och ser på när solen erövrar nordväggen med sitt guldiga ljus. Nu kan vi sova gott. 

Besökte för första gången det norska paradiset Hamaröy, aka lilla lofoten – minst lika vackert, men betydligt mer orört och oupptäckt. “Space for more, time for more” talar för sig själv. 

Trots kvarglömda tältstänger, lyckades vi hitta en tältplats alldeles vid sleppen, ett område med tre bultade sportklättringsväggar. Ett väldigt upprustat ställe med nybultade leder och även regnskydd/grillplats, perfekt ställe att både klättra och bara umgås! 

Efter lite sportklättring verkade vädret mot kvällen bli lite klarare och vi bestämde oss för att göra en kvällstur mot Hamaröyskaftet, den kända formationen som är svår att missa för den som är i krokarna. Förstod redan under approachen i en alpliknande miljö med gröna marker och lösa får springandes att det skulle bli en svårslagen tur. Från toppen ser du verkligen skönheten i hamaröy, ett minst sagt sagolikt landskap. Vi vågar till och med kalla det för en av de vackrare platserna på vår planet. 

För andra sommaren i rad, så har vi Abisko som vårt hem. Varför?
​
Bilderna talar en del för sig själv, men all den frihet och fantastiska natur som finns på bakgården är inte att finna var som helst. Landskap perfekta för allt från fiske till fjällöpning, vandring…. och bara en liten biltur till de närmsta klätterställerna. Många säger att Abisko är långt bort från allt, men vi skulle snarare säga att det är nära allt, nära allt som vi uppskattar.

Det är ganska fascinerande hur mycket man faktiskt kan hinna med av två lediga dagar. Från Abisko, var vi har vår bas just nu, så har vi 3,5 timme till ett av världens mest omtalade ställen för tradklättning. Efter jobbet, packade vi med vårt Fort knox, andra hemmet, ja ni vet vad vi menar, och styrde skodan mot just Lofoten. Väl där hann vi med en kvällsklättring i midnattssolen innan vi kröp ner i sovsäckarna och hade därefter ytterligare två dagar fulla av klättringsmöjligheter att se fram emot…

Just att det under de närmsta veckorna går att klättra under dygnets alla timmar gör Lofoten till ett unikt klätterparadis för de som vill ut på långa turer och inte vill riskera att mörkret ska komma och hindra en från att fortsätta, eller bara för dem som vill uppleva känslan av att kunna vara uppe på en vägg mitt i den lugna och tysta natten. 

Vädret var dessvärre rätt ostabilt, med regn som kom och gick i väldigt snabba omväxlingar. Vi hann med gott om klättring i luckorna med sol ändå, men blev lite hindrade från att göra längre multipitcher. Men trots att det ofta är ostabilt väder i Lofoten, så är man väldigt förlåtande när solglimtarna dyker upp och visar upp lofi i all sin prakt.

​