I en husvagn på Katterjåkks camping  var det någon som nämnde något om en klätterresa till ett varmt land, nu när skidsäsongen ändå var så gott som över. 

Sagt och gjort, vi tog de kronor vi hade över från vinterns bravader och bokade oss en resa till Mallorca, dels för att det var billigt, dels för att vi har vänner där och dels för att klättringen ska vara av världsklass. 1 vecka senare landade vi i Palma, och hade 7 dagar framför oss med en hyrbil och en ö fylld av sportklättring och deep water soloing i världsklass. 

Eftersom Mallorca är så pass litet (ca 1 timme från kust till kust) är en hyrbil oslagbart, och inte heller speciellt dyrt. Vi tog den minsta möjliga, och fick betala 1600 kr för 8 dagar med helförsäkring, är man dessutom äldre än 25 år sjunker priset betydligt.
Det finns en grym guidebok för Mallorca som förlaget Rockfax (som specialiserat sig på just klätterguider och klätterböcker) har släppt, senaste upplagan är till och med från 2016. Det kan vara viktigt att vara extra uppdaterad just på Mallorca, eftersom accessen till de olika klipporna förändras väldigt ofta.
​Mindre prat, mer bilder.  

Den årliga vårresan till Lyngen gick av stapeln, laddade med hopp om ännu mer pangväder som vi haft de senaste veckorna. Vi hade en månad tidigare spanat ut vilka objekt (åk och toppar) som var högst på prioriteringslistan och visste precis vad vi ville göra. 

Väl framme är skitvädret ett faktum, precis som det alltid har varit för oss när vi besökt Lyngen. Regnet öser, med korta solglimtar som lurar upp en på berget, för att en kort stund senare blöta ned en igen. 
Som sällskap hade vi Emil och Anton, och vi hittade oss en magisk tältplats, vilket gjorde vistelsen till en njutning – trots vädret. Det är trots allt inte allt för ofta man bor i tält och faktiskt är i tälten, lagar mat och bara pratar, det måste man göra oftare!

Vi gjorde ett flertal försök på diverse toppar, däribland Jaegervasstinden. Vi krigade oss upp genom snårskogen (somvanligt i Lyngen på våren) i cirka 300 höjdmeter innan skidorna kunde användas. 
Vi fortsatte upp till topprännan på 1100 höjdmeter, på samma höjd som vi som tidigare märkt att snön plötsligt drastiskt förändrats till oroligt osammanhängande. Topprännan bestod dessutom till stor del av en djup fåra som bildats av blöt lössnö som rusat ned igenom den, det betydde superdålig åkning. 
Inte nog med det piskade regnet oss i ansiktet, och beslutet att vända var inte svårt att fatta. 

Även fast åkningen inte bjöd in till dans denna gången heller, finns det alltid saker att lära sig, och framförallt sätta ditt tålamod på prov, bergen står alltid kvar!

 Nu är det dags att ta tag i bloggandet igen och uppdatera er om vad vi sysslat med den senaste tiden, för det finns en hel del att berätta. Sen sist har vi hunnit spendera ännu mer tid bland Narviksfjällen, i KANON(!!)väder. Högtrycket som låg stadigt över hela området i samspel med ett mestadels stabilt snötäcke gav oss möjligheten att uppleva några fler av områdets godbitar. Däribland Partisanleden (separat inlägg kommer), Storsteinsfjellet 1893möh  (Narviksområdets högsta) med flera. 

Med längre dagar och den suveränt lättillgängliga åkningen som finns i området kunde man till och med unna sig att kliva upp lite senare än vanligt, och ändå få en stor dag bland bergen. Den största fienden under dessa dagar var givetvis solen, som lös med full kraft och snabbt skapade instabilitet i överhängande faror, vilket gjorde att man fick välja sina turer därefter.  Citerar Jimmy Odén, “det finns alltid bra åkning att finna, bara man vet vart man skall leta”. 

Storsteinsfjellet kräver under störra delen av vinterhalvåret två dagar för att nå toppen. Vi valde att bo några nätter i Lossihyttan, en otroligt välutrustad och lyxig stuga – rekommenderad! 
Anledningen är den långa approachen in till fjället, som kräver cirka 12 kilometer skidrandes in längs en bilväg till Lossihyttan. Därifrån är det i sin tur ungefär 7 timmar till toppen och tillbaka till stugan. Sent på halvåret tinar dock vägen fram till strax nedanför stugan, och då blir det istället möjligt att nå toppen på samma dag. Fjället kräver dessutom kunskap om glaciärfärdsel, då det är en stor sprickrik glaciär med en mer och mer framväxande bergschrund att ta sig över, speciellt under senvåren. 
Sista biten mot toppen nås via en toppkam, som gärna säkras med någon snösäkring och klippsäkring, alternativet är att klättra mitt i det branta snöfältet som går ned från toppen, sällan ett bra alternativ enligt oss.