För er som följer oss i bild på sociala medier har det kanske inte gått förbi att vi återigen befinner oss i alpinismens hemstad – Chamonix. 
Det har varit hektiska dagar sedan vi kom hit för snart 3 veckor sedan och vi har helt enkelt inte riktigt funnit styrkan att skriva ned några rader på ett tangentbord förrän nu – det måste vi nog ändå se som ett tecken på stora mängder friskluft och upplevelser.
Vi kände att det var dags för en sommar med lite mindre nederbörd än det man är van vid, det brukar oftast betyda fler dagar med möjlighet att klättra. Hittills har det visat sig vara ett gott val att åka till Chamonix då vi haft kosmiskt (för oss nordbor sett) varma temperaturer i allt för många dagar. För oss som inte bara klippklättrar utan även alpinklättrar har det inte bara varit positivt, tydligen har vinterns låga snömängd kombinerat med den extrema värmen och torkan som varit i det senaste resulterat i att det redan är väldigt torra förhållanden. Det vill säga att leder som kräver ett gott snötäcke och frusen snö på morgon/förmiddag redan börjar vara ur skick, risken för stenfall ökar och glaciärerna öppnar upp sig mer och mer (öppna sprickor och dåliga snöbryggor). 
Som vi nog sagt i tidigare inlägg om Chamonix är det en otroligt gynnsam miljö att vistas i för den ute efter äventyr. finns något att göra varje dag, oavsett väderlek och mängden information är oändlig, likaså antalet klätterturer. Den stora kontrasten är givetvis att du sällan är ensam bland bergen, vilket till och med kan innebära ännu en objektiv fara utöver de naturen kan framkalla. Hittills har till exempel alla stenfall inte varit orsakade av naturligt fall utan av oaktsamma människor ovanför oss. 
Det fina är att det ofta går att undvika den stora massan genom att helt enkelt välja ovanligare turer med längre approacher,då kan du för det mesta vara helt ensam.
Det är dock inte bara negativt med andra människor bland bergen, det skapar ofta en härlig atmosfär när man möts hängandes i två bultar några hundra meter ovanför marken långt in bland bergen.

​Nu väntar vi ut några regniga dagar innan sommaren fortsätter med fler äventyr i de franska bergen, vi hoppas att alla tar tillvara på de fina sommardagarna
med vad än man älskar att göra. 

Norra Lyngen – så många gånger som vi gett dig en chans att visa dig från din bästa sida men bemötts av den allra sämsta. Nu var det äntligen dags, väderprognosen såg för en gångs skull lovande ut och topparna vi ville besöka kom äntligen fram ur molnen. 
Vi hittade förmodligen en av de bästa husvagnsparkeringarna man kan föreställa sig, en stor parkering med makalöst ren och välstädad mulltoa och framförallt ensamhet, dessutom var det även härifrån starten till Store Lenangstinden gick ifrån. 

Det innebär tuffa dagar när vädret erbjuder alla möjligheter till att göra de åk eller klättringar man vill, en lång uppehållsperiod och lite vind och fortsatt relativt stabila temperaturer hade skapat stabila förhållanden i de flesta väderstreck, och även fast solen var påtaglig ville den inte riktigt påverka snön ännu. 
Vi siktade direkt in oss på Trolltinden, en av få toppar i Lyngen (tillsammans med bla Anderstind och Sågbladet) som kräver klättring för att nå toppen. Vi valde en tydlig sydväst/västlig ränna för att nå toppkammen strax innan toppen. Rännan erbjöd en tung men relativt snabb väg upp, och kompakt snö och fin skidåkning ner. 
I klassisk Lyngen-anda ser klättringen bra ut och relativt  lätt, om det inte vore för att blomkålssnön istället för att vara kompakt och bära dina fotsteg bara rasar sönder som den lättaste pudersnön. Det innebär ett obehagligt krafsande efter fotsteg på den snötäcka stenen undertill, det vore otroligt mycket enklare om snön bara kunde vara kompakt nog att använda som fotsteg.
Efter en travers på nordsidan av ryggen var vi igen uppe på toppkammen som inte var bredare än dina två fötter ihop, och kunde se cruxet upp till toppen, brant och otroligt luftig klättring senare kunde vi stå på toppen, säkrade från ett ihopfruset toppröse. Vi tog oss en lunchpaus, njöt av utsikterna och skådade alla guidade grupper på väg upp mot Store Jaegervasstind. Enda firningsalternativet vi kunde finna efter lite skottande var det ihopfrusna toppröset, stabilt nog att bära våra lätta kroppar tyckte vi och firade tillbaka ned på ryggen. Nu gällde det att vara snabb ner i rännan, innan solen hann börja värma allt för mycket is/snö ned från bergssidorna som omvälver rännan. 

Dagen slutade med en god middag och en god natts sömn i husvagnen innan en tidig uppstigning för nästa projekt, ett besök till Store Lenangstind. 
Store Lenangstind är den högsta toppen på norra Lyngenhalvön, och kräver även denna åtminstone en luftig vandring längs en kam för att nå toppen. Andreas Fransson åkte här ett åk som är svårbegripligt och en otrolig prestation såväl skid, som klättermässigt ett åk som går på västsidan av detta makalösa berg. 
Vi valde vår väg upp på sydsidan, längs en brant ränna som även denna tog en liten genväg till toppkammen, och skulle visa sig hade perfekt kompakt snö för skidåkning ned. Cruxet och orosmomentet bestod av en hängdriva i toppen av rännan, som enligt guideboken ofta var stor men till vår lättnad visade sig den ha rasat och inte riktigt hunnit bygga upp sig igen. 
Kamvandringen till toppen av Lenangstinden var inte lika utmanande som den till Trolltinden, om än dock väldigt luftig och kanske ännu mindre trevlig att falla på. Toppen erbjuder en utsikt som är svår att begripa, och när man nu sitter här en månad senare kan man inte riktigt tro att man överhuvudtaget har varit där, det känns som en dröm. Det fina är att det inte bara är en dröm, utan en verklighet som alltid kommer leva kvar som fantastiska minnen, det är värt mer än det mesta. 
​

Vidare från Tarfala och hemmafjällen tyckte vi att det började bli dags att ge Lyngen ett nytt ärligt försök, då vi alltid lyckats sammanstråla med totalt värdelöst väder… Men denna gång såg prognoserna till vår glädje ljusare ut än någonsin. Vi tog vår chans att planera in en tur mot Store Lakselvtind, vilket visade sig bli ett klockrent beslut. 

Lavinförhållandena optimala, pudersnön var kall nästan hela vägen ner mot havet och solen hotades inte av ett endaste moln. Efter en grötfrukost och dubbla lager solkräm var vi redo. En tur som man sällan är ensam på denna tid på året, men vi fick ändå äran att lägga de första spåren upp mot Tomas Couloir, som leder dig till inget mindre än, The Square of Heavenly Peace. Och ja, det är lika vackert som det låter. Ett Glaciärlandskap med bergstoppar som sticker upp omkring en, inte en enda vindpust och tystnaden.

Den toppen som kändes mest lockande var helt klart Store Lakselvtind. För att nå toppen krävs klättring upp i en ränna, som sedan avslutas med en kortare kamvandring med någon klätterpassage till toppen. Efter att ha spanat in en rätt grym utsikt gick vi ner i rännan igen och tog på oss skidorna för att få ta de första svängarna ned i den fluffiga något branta rännan (40-45grader). Magiskt är ordet. Dagen fortsatte med att besöka samtliga omkringliggande toppar, det gäller att passa på när dessa förhållanden ges, orolig för att det kommer dröja år innan något liknande inträffar igen. 

Ca 2000 höjdmeter och massor av fina svängar senare begav vi oss (lite motvilligt) ner igen, mot en stor middag och en koselig natt i vårt nya sätt att bo och leva – husvagnen.

Efter solsken kommer stormen, denna gång i både vind och snö vilket gjorde att den fina snön på många platser blåste iväg, och gjorde andra sluttningar farliga. När vädret inte är helt optimalt för öppna ytor kan det passa utmärkt att stänga in sig i en couloir där både sikt och skydd från väder erbjuds. Denna ränna hade vi spanat in ett år tidigare från norra Lyngen halvön ovetandes om att det var “The godmother of all couloirs” det rörde sig om. 5km traskandes längs strandkanten tog oss till botten av rännan som såg minst sagt inbjudande ut, men ju närmare vi kom desto mer skymtade mängder av spindrifts rinna som vattenfall ned i rännan på grund av den hårda vind som stundvis rådde i fjorden. Vi tog snabbt bort hudarna och vände klacken hemåt och tog oss dom 5km tillbaka till bilen. 

I samband med lite bättre väder till nästa dag så planerade vi för en tur innehållande både skidåkning och klättring. Sågbladet heter toppen och det är inga frågetecken i hur den har fått sitt namn. Efter att gått in i en dal når man foten av en sprickrik glaciär men med en fin platå att följa till Sågbladet, dock med seracer ovanför så vissa delar får man försöka vara så effektiv som möjligt på. Insåg också till vår glädje att snön hade varit skyddad från vinden från gårdagen och därav hade vi opåverkad pudersnö att vänta oss hela vägen ner från glaciären. Uppe från glaciären väntade en klättring upp för kammen innan vi kunde nå toppen, här krävdes rep, och även säkringar till vissa partier. På nervägen kunde man fira förbi de svårare partierna eller alternativt nedklättra tillbaka till skidorna som väntade vid början av kammen. 

Sedan väntade riktigt fin skidåkning ner för glaciären igen innan vi fick staka oss ut ur dalen. En riktigt fin kombination för dem som vill åt det bästa ur två världar.

Tältet står fortfarande kvar i Grötfjord, som nu till och med hunnit bjuda på lite finväder. Vilket har bidragit till att vi kunnat genomföra lite turer som för några dagar sedan var helt otänkbara. Med blå himmel, fjordar som leder ut till ett ändlöst hav och avsaknad av folk så blir vi åter påminda om vår kärlek till Norge. Enkelheten i att kunna kliva ut ur tältet och ta de första stegen mot dagens äventyr, ingen lift, inga folkmassor som hindrar ens framfart. Det är bara vi och bergen. 

Med tältet som utgångspunkt har vi kunnat genomföra både alpinklättring och toppturer av högsta kvalitet. Alpinklätterleden Hårek innehåller 250 meter otroligt fin klättring med blandning av is, snö och sten, ett måste för vinterklättraren som besöker Kvalöya! Toppturen dagen därpå gick upp på en av områdets klassiker och även en av de högsta topparna här, Store Hollendaren. En topptur som bjuder på en otroligt fin utsikt över Kvalöya och även både Lyngen och Senja, som sedan kan avslutas med många alternativ till fina åk på vägen ner mot Grötfjord. 

Idag är det dessvärre återigen ovädret som har övertaget, men efter fina dagar som dessa så känns det enklare att acceptera och istället ta tillfället att planera turer tills nästa väderlucka dyker upp, kanske åka vidare om vädret ser mer lovande ut någon annanstans? Fortsättning följer… 

Eftersom vårens tecken börjar visa sig så kändes det som en bra idé att ge oss in på lite mer klättring, denna gång på en sydsida som nu hunnit bli rätt snöfri efter att solen har närvarat en stor del av tiden de senaste veckorna. Vi valde en klättring på Râteau’s sydsida, Pilier Paquet, en 350 meter lång klättring som leder upp mot Râteau’s västra topp. 

Med solen på vår sida även denna gång, hoppar vi på den första liften i La Grave, upp mot toppen. Därefter tar vi oss med hjälp av stighudar de sista höjdmetrarna upp mot Col du Girose, där vi lämnar skidorna och all utrustning vi inte behöver då det är här vi kommer ner från toppen. Sedan klättrar vi ner mot sydsidan av Râteau och går över Glacier du Selle tills vi kommer till starten av Pilier Paquet. 

Första delen är den enklaste och klättras därför med löpande mellansäkringar (då båda parter klättrar samtidigt). Klättringen blir sedan mer teknisk ungefär två replängder innan den avslutas med passager som enligt beskrivning sades vara “lite luftiga”, skulle dock själva välja att kalla dom väldigt luftiga. Väl på toppen hade vi inte speciellt mycket tid kvar på oss då klättringen tagit längre än beräknat. Hann därför inte med så mycket mer än en high five och choklad i farten innan vi blev tvungna att vända ner för att hinna före mörkret. 

2000 meter i fallhöjd kvar att åka, skymningen har börjat och vi är glada att vi åkt vägen tillräckligt många gånger för att hitta i enbart pannlampans sken. Väl nere är ljuset inifrån husen det enda som finns kvar, samtidigt som vi kan slänga upp skidorna på axlarna och gå mot en efterlängtad middag och en varm säng, något som känns otroligt lyxigt just nu.