Etikett: bergansofnorway

januari 10, 2019

Vi reser 45 minuter västerut ifrån vår hemstad Gällivare & hamnar i en liten stugby kallad Aggala. Detta är porten till den riktiga vildmarken – Världsarvet Laponia.

3 dagar fri ifrån allt som heter arbete. Väderprognosen hemma i Narvik är allt annat än lovande – här ska det regna i flera dagar.
Motivationen är så otroligt hög efter en tid med allt för mycket rutin och arbete, vi måste finna oss någonstans där äventyret finns!

Det tar inte så länge innan vi kommer på det – isklättring i Stora Sjöfallet!
Vi packar väskorna och hoppar i bilen på kvällen efter arbetet, nu har vi 3 lediga dagar framför oss med isklättring och en otroligt mysig stuga som boning.
Det är ca 45 mil att köra ifrån vårt hus i Beisfjord till Stora Sjöfallet, medan det fågelvägen bara är 10..
Som sagt, motivationen har talat och vi låter oss inte påverkas av distansen. Vi kör i en stadig takt mot Sofies familjs stuga i Aggala. Väl framme i stugan står termometern på -13 utomhus och -10 i stugan – dags att tända eld i den öppna kaminen. Här finns allt som en stuga i de norrländska skogarna skall ha – en vedeldad bastu, en gammal skoter och härliga gamla täcken.

Härifrån har vi 1 timme in till Stora Sjöfallet Nationalpark, en av fyra nationalparker som utgör Världsarvet Laponia. De här platserna har en ständig dragningskraft för oss, förmodligen på grund av ovissheten av vad som finns där ute i det vilda, det känns så stort och mystiskt allt det där som döljer sig i väst.
Den här gången är vi inte här för någon lång expedition i Sareks djupa dalgångar, utan för att klättra några av de vackra isfallen som ligger längs med vägen ut till Ritsem.
Stora Sjöfallet är förmodligen den främsta platsen för isklättring i Sverige – här finns långa fina islinjer med en kort approach! Vi rekommenderar att se över föraren som finns över området , den har ni här: https://klatterklubben.files.wordpress.com/2011/04/storasjc3b6fallet2.pdf
Här finns allt man behöver veta beskrivet, och vi kan varmt rekommendera ett besök! I början av Januari är ljuset väldigt speciellt, och kanske får du ett härligt rosa-skimrande solsken på isen medan du klättrar. Slutet av Februari/tidigt i Mars är förmodligen den bästa perioden att vara här. Då kan du få klättra i solsken, utan isarna smälter för det! Det är något som inte hör vanligheten till inom isklättervärlden.

Under vårt senaste besök klättrade vi ”Grevinnan” samt leden ”Nästan Alpint”. Som alltid, var noga att tänka på lavinproblematiken innan ni beger er ut på vissa av lederna, vissa är särskilt utsatta för laviner.

december 9, 2017

Sofie på väg in mot Trollsjön – Kärkevagge. November.

November i Abisko… Dagsljuset blir kortare för varje dag och isarna växer så det knakar. Trots att klockan är 07.00 är det fortfarande lika mörkt som i den mörkaste natten och ögonen vill gärna hålla sig stängda ett tag till. Målet för dagen är flytande, vi ska kolla hur isarna ser ut i Kärkevagge, ett ställe sällan besökt för isklättring men desto mer populärt för sommarturismen för att besöka Trollsjön. Förväntningarna är höga men samtidigt oklara om det överhuvudtaget finns någon is där inne. Det kan kännas svårt att finna motivationen att gå i timmar, för att sedan inse att där inte finns någon is. Samtidigt kittlar en upptäckarglädje ännu starkare, som gör att motivationen hålls på topp och även det värsta vädret eller mörker har svårt att få en på andra tankar.

Vi parkerar bilen på den annars överfulla parkeringsfickan som så här års inte visar ett enda spår av sommarens hektiska dagar. Vi spänner på oss skidorna för första gången det här året, och påbörjar turen in i dalen. Efter 1 timmes anmarsch börjar de första tecknen på is visa sig och den härliga äventyrslusten visar sig.  All info vi har är några gamla bilder om hur vissa isfall ser ut, varken graderingar eller beskrivningar existerar.

Väl framme vid isfallen ser vi att de ser väldigt tunna ut, och inte alls speciellt roliga att klättra. Vi har nu gått  1 1/2 timme, och mörkrets infall är inte så långt borta. Vad ska vi göra? Fortsätta inåt för att se om det finns något bättre, eller bara vända hemåt? En snabb omläggning och vi kommer fram till att vi lika gärna kan fortsätta inåt, kanske finns det något bakom hörnet, nu när vi gått så här långt är det lika att fortsätta ända fram till andra sidan sjön. Motivationen är kanske inte den högsta, då chansen för fler isfall är ganska liten.

Vi fortsätter framåt i 40 minuter till, över Trollsjön som nu är frusen igen efter den korta sommaren.
Plötsligt visar sig en tydlig urgröpning i berget till höger, en smal skåra som ser ut att innehålla is…

Den dolda skåran, isen vänder sig åt vänster bakom hörnet.

Vi springer upp och slänger på oss all utrustning och sätter igång med klättringen, det börjar med brant snö och sedan ett kort vertikalt steg av is, innan vi kommer fram till isen. Mörkret har nu infallit totalt, och vi ser bara så långt pannlampan räcker.Vi klättrar på, och isen är tillräckligt tjock för isskruvarna,  det går bra, lugnet finns där och känslan av ett riktigt äventyr gör sig påmind. Två replängder senare (ca 80m) och vi når vad som ser ut som slutet av isen. Vi vänder neråt, då vi vet att vi fortfarande har minst 2 timmar tillbaka till bilen. Väl tillbaka där vi började vid botten av leden, slår den där häftiga tanken oss att det förmodligen aldrig någonsin tidigare befunnit sig någon människa där vi just varit. Det var nog helt enkelt meningen att vi skulle fortsätta hit in, skam den som ger sig.

 

Dags att sticka hem, mörkret är kommet.

Alex klättrar i den gömda skåran längs Vassitjåkkas östvägg.

Vassitjåkkas tydliga rännformation som förmodligen är ett fint skidåk på vårvintern. (ej denna formation vi klättrade..)

Här slutade isen, så vi vände hemåt igen. Ca 120m klättring av snö och is WI3 blev det.