Kategori: Uncategorized

november 14, 2017

Alla har vi slitit håret med att försöka finna den ultimata ryggsäcken, en kompromiss mellan enkelhet och funktioner, stryktålighet och lättvikt, bekvämlighet och design samtidigt som den gärna får se bra ut.

Direkt kan vi nog komma fram till att det inte finns en ryggsäck som funkar ultimat till allt, men någorlunda bra till mycket eller så får du helt enkelt ha lite olika modeller! För att guida dig rätt i djungeln, tänkte vi dela med oss av våra erfarenheter kring hur vi tycker att olika ryggsäckar ska vara. Vi tänker inte gå in på ryggsäckar för vandring, då det ligger lite utanför vårt ämnesområde utan syftar till ryggsäckar för klättring, alpinism och skitouring. 


Kategori 1: Klätterryggsäckar/Alpinism
Vikt: Under 1000g, gärna runt ca 500g
Dagsturssäck 30-35l  
Flerdagarssäck 40-50l 
Ordet är enkelhet. Här vill du ha en ryggsäck som inte väger mer än den borde, inte har en bedrövligt massa spännen, remmar och fack överallt. Självklart är det bra om den har något litet fack där du kan sortera bort de viktigaste sakerna, till exempel en bar eller två, pannlampan eller kameran men då får facket gärna vara på utsidan så att det är enkelt att komma åt!
Remmarna (typ kompressionsremmarna) är bra om de går att ta bort de gånger du inte behöver dem.

Tanken är också att den skall gå att klättra med, vilket innebär att den måste vara rörlig i “ryggplattan”.
Här finns både funktionella och smidiga lösningar vilket vi älskar, där ryggplattan är ett sorts liggunderlag som skapar tillräcklig styvhet i ryggen för att bära “tungt” men tillräckligt mjukt för att klättra med. Dessutom går dessa liggunderlag att använda som nöd-underlag vid en oväntad(eller planerad) natt utomhus eller för diverse första hjälpen åtgärder, tänk SAM-splint. 

Höftbälte är viktigt för approachen, samtidigt som det inte får vara i vägen vid klättringen, antingen löstagbart (vilket inte får vara för tidskrävande att göra) eller smidigt så att det enkelt kan spännas bakom ryggen eller utanpå ryggsäcken då den inte används. 

Vattentät/vattenresistent – det är inte många ryggsäckar som faller inom denna kategori, och vi kan inte förstå varför.
Packpåsar eller regnskydd i all ära, men varför inte bara göra hela ryggsäcken till en enda packpåse? En genomblöt ryggsäck väger mycket, och sovsäcken eller förstärkningsjackan är det sista du vill ha blöt när det kommer till kritan. MER VATTENTÄTA RYGGSÄCKAR ÅT FOLKET!! 

Fästen för dubbla isyxor är ett krav, likaså en rem för att kunna spänna repet ovanpå ryggsäcken. 
En stor fördel är att ha många olika öglor färdigsydda på ryggsäcken, dels på sidorna och dels på framsidan. Varför? Jo för att med dessa små öglor (se bilder) kan du bygga på din ryggsäck med till exempel tillfälliga skidfästen (A-frame) eller med lite gummiband skapa stegjärnshållare eller nya förbättrade fästen för isyxorna, superbt!! 
Det finns också ryggsäckar med åtkomst till huvudfacket ifrån sidan/ryggen, vilket vi tycker är sjukt smidigt för att enklare komma åt saker längst ner i ryggsäcken, det innebär dock att ryggsäcken möjligtvis blir tyngre och får sämre hållbarhet (fler saker som kan gå sönder)..

Ryggsäcken skall alltså klara av allt från multipitchklättring sommartid, till isklättring vintertid, snabba klätter/alpinturer med bivack och även turer på skidor där klättring ingår. 
Så fort det blir lite mer packning, dvs tält eller mer mat så måste volymen ökas till förmodligen 40-45 liter, men egenskaperna är fortfarande densamma. 
Nu kan dock ryggsäcken kanske ha ett topplock som går att ta bort för att ytterligare skapa fler fack för ex hygienartiklar, extra batterier osv. 

Funktioner- 
Löstbagara delar, remmar, topplock, höftbälte etc.
Dubbla fästen för isyxor
Fäste för rep
Skidfäste (A-frame /diagonalt)
Utrustningsloopar som gör att du kan modifiera ryggsäcken enligt egen smak.
Vattentät
Sidoöppning
Rull/drag stängning vid topplock, minimera dragkedjor då de för det mesta tjorvar. 
​

Bild

Bergans Helium PRO 40, våran to-go toppturs/vintertur ryggsäck, där bekvämlighet och funktioner går först! Fortfarande möjlighet att “banta” ryggsäcken mycket för att ta bort vikt, ex topplock, spännen och remmar.


Kategori 1: Klätterryggsäckar/Alpinism
Under 1000g
Dagsturssäck: 25-35l  
Flerdagarssäck : 40l och uppåt

Bekvämlighet, och funktioner går lite före enkelheten i dessa ryggsäckar, även om mängder av fack och remmar sällan är nödvändigt. Ett bekvämare höftbälte med mer vaddering är klart att rekommendera då du går med dessa ryggsäckar betydligt  längre och förmodligen lite tyngre lastade. 
Det som skiljer en toppturssäck mot alpinsäcken enligt oss är dels bekvämligheten och funktionaliteten men också ett dedikerat fack för lavinutrustning. Även fast lavinutrustning används i alpinryggsäcken är det inte alls i lika stor utsträckning, och den tycker vi man snabbt ska komma åt utan att tappa ut hela innehållet i ryggsäcken först. Dessutom kommer du bära skidor på ryggsäcken oftare med dessa ryggsäckar, så ett par rejäla skidfästen med en snabb och enkel fästning är ett måste, vi föredrar A-frame (dvs på sidorna av ryggsäcken). 
Annars tycker vi funktionerna från alpinryggsäcken skall finnas även på dessa ryggsäckar, (löstagbara delar, sidofack,dubbla fästen för isyxor, repfäste, vattenresistent, låg vikt). 
Något att tänka på kan vara själva ramen i dessa ryggsäckar, vi pratade om en mjuk rygg till alpinsäcken medan i dessa fall kan vara mycket mer stum för att ytterligare förstärka bekvämligheten såväl utför som uppför. Många av ryggsäckarna har en ergonomiskt formad metallskena som går att ta bort från ryggen för att få ryggsäcken mer följsam när man önskar det. 

Sist och minst, ett hett tips vid klätterturer där du ska återvända till botten av leden: ” The leader pack” som vi kallar det, en ultralätt liten packryggsäck som man packar det allra mest nödvändiga i,  (pannlampa, förstahjälpen, mat och något varmt att ta på sig).  Den tar inte mer plats än ett litet äpple när den är ihoppackad men gör att du sparar otroligt med plats och vikt uppe på väggen. 

november 3, 2017

Äntligen, nu är den här – tiden då man får frysa om fingrar och tår, ducka för fallande is, utstå mörka dagar, bli blöt och trött i armarna – vi pratar så klart om isklättring!

Faktiskt har den redan hunnit pågå i snart två veckor, och så här dags börjar till och med isarna bli oförskämt välformade. 
Detta är en av många anledningar att vi valt att befinna oss i Abisko den kommande tiden, helt enkelt för att kunna klättra is på heltid, innan jobbet, efter jobbet och under alla lediga dagar, hur bra är inte det? 

Inom ett avstånd av 20 minuter med bil finns förmodligen runt 30 isfall av olika grad och längd, plus lite mer mixade linjer och två “crags” som finns direkt i Abisko. Ett mecka för isklättraren? Det finns en bra förare för hela området i PDF-format här:  http://kiwiclimber.se/iceclimbing/index.html , tack Rick McGregor för den! 
Vi kommer spendera närmsta tiden med att vara ute och klättra de olika fallen, och kommer försöka återspegla upplevelserna här, så håll utkik efter fler uppdateringar inom kort! 

Dessa bilder från Gömda dalen, Nouljafallen och Falska Blondiner. 

​

​

oktober 7, 2017

“Det är fantastiskt att kunna stå här en lördag morgon, efter att ha slutat jobbet klockan 16.00 dagen innan konstaterar vi”

Bild

Tuolpagorni, Sveriges mest fotograferade berg? Vackert är det.

​Det är en torsdag kväll, längtan efter att ta sig ut i naturen för någon sorts äventyr har i vanlig ordning sugit tag i dina sinnen, utnyttja ledigheten så att säga. Slänger ett öga på väderprognosen för att se om det fina vädret som varit hela veckan tänkt hålla i sig till helgen, det ska det, åtminstone fram till söndag.
Smider snabbt ihop en plan tillsammans med en vän, då Sofie denna helgen arbetar. Ingen av oss har tidigare varit upp på just Kebnekaise av någon anledning, det är ju dessutom så himla nära hemifrån, skamskudden på!
Packningen görs snabbt klar, med är vinterdunjackan eftersom det förmodligen kryper ner under nollan om nätterna så här års.

Vi kommer fram till Nikkaloukta kl 18.00, för att påbörja den 19km långa approachen till Kebnekaise Fjällstation, som denna tiden på året har stängt för säsongen. Det är med spänning och förväntan man knatar in genom bäckmörker och dimma de 19kilometrarna, och 4 timmarna tills man får slå upp tältet och sluta ögonen.
Imorgon väntar en bestigning av Sveriges tak, Kebnekaise, via ”Nygrens Led” till Nordtoppen, för att sedan gå över till Sydtoppen och ned Östra leden tillbaka till tältet vid fjällstationen. En tur som innebär omkring 1500 höjdmeter och cirka 12 km, tur och retur varav 400 höjdmeter innebär klättring av ca grad 3-4.

En tidig start i vanlig ordning för att kunna stå vid klättringens början i god tid, då vi egentligen inte vet hur pass länge det kan tänkas ta att klättra de 400metrarna till toppen. Väl uppe på nordtoppen kunde vi konstatera att det inte tagit mer än ca 1 ½ – 2 timmar, vilket gav oss god tid att beskåda utsikten i det makalöst fina vädret. Solen gassade som om det vore en dag i juli, när vi helt ensamma 15 minuter senare stod på Sydtoppen, Sveriges högsta punkt och försökte urskilja de olika topparna omkring oss. Det är fantastiskt att kunna stå här en lördag morgon, efter att ha slutat jobbet klockan 16.00 dagen innan konstaterar vi, före vi påbörjar nedfärden mot Östra leden.
Även Östra leden gick smidigt och smärtfritt, och den var väldigt simpel att hitta med GPS-klockans hjälp. Snart var vi nere vid tältet för middag och återfärd de 19 kilometrarna mot bilen i Nikkaloukta. Denna gången var inte promenaden lika förväntansfull, och 19 kilometer kan kännas fruktansvärt långt kan jag lova. Men vi tog oss hem, lagom till kvällsfikat på lördagkvällen, och kunde vakna upp hemma i sängen på söndag morgon med en hel dag till av helgen, tänk vad mycket man kan hinna med på kort tid.

För den som söker information om Nygrens Led kan jag nämna att den i vårt fall hade relativt mycket snö kvar på sig, som var väldigt enkel att sparka steg i, klippan var torr och bjöd inte på några svåra passager (max grad 4). Klättringen gjordes löpande/kortrep hela vägen med ett litet set kammar och kilar. Värt att tänka på är toppdrivorna som kan växa sig gigantiska, framförallt vintertid men även under sommaren kan stora hängdrivor finnas kvar som riskerar att lossna.
God tur!  

oktober 2, 2017

Vi tycker det är coolt med kunskap, vi tycker det är coolt att våga fatta det rätta beslutet och vi tycker det är coolt att vilja förmedla det budskapet vidare.

Vi är sjukt stolta, nervösa och förväntansfulla över att ännu ett år få möjligheten att representera stiftelsen Skiers Left som ambassadörer. 
Skiers Left är en ideell stiftelse som står för att sprida kunskap om lavinsäkerhet och säkerhet bland bergen. Till exempel genom att anordna gratis lavinutbildningar och lavinföreläsningar över hela Sverige.
Gå in på www.skiersleft.com för att läsa mer och donera pengar för att arbetet ska kunna fortgå med arbetet att sprida kunskap och säkerhet!

Ännu ser vi tyvärr otroligt stora mängder av knepiga beslut där ute, en del som får en att stänga ögonen av rädsla för en stund. Det finns inga genvägar in i den här världen, ingen utrustning du kan köpa för att ersätta kunskap. Det är förstås frestande att inte låta den där sluttningen stabilisera sig, du har ju bara den här helgen kvar av ledigheten, eller kanske var det enda chansen det här året att åka den där rännan du lurat på uppe i Lyngen? Tänk om. 
Betala för en lavinutbildning, läs böcker och praktisera teorin, var ute och gräv anteckna och bara vistas i bergsmiljö (utan objektiva faror) och det kommer ge dig både rolig kunskap men också en trygghet och mer nöje när du är där ute bland bergen.

Det finns en intressant tabell ur Bruce Tempers “Staying Alive in Avalanche Terrain” som leker med tanken om att en person utan lavinkunskap som totalt ignorerar riskerna vistas ute i 100 dagar om året kommer förmodligen också förolyckas inom det första året. Låt säga att personen undviker att vistas ute de dagar det är dåligt väder,  och personen klarar sig högst i något år.  
Det kan inte vara mer tydligt att kunskap, förståelse och erfarenhet är ett måste för att vistas säkert i bergen, låt oss tillsammans sprida det vidare!

september 28, 2017
Ett av sommarens mål på “hemmaplan” har varit att återigen få klättra upp för Stetinds magiska granit, denna gång via Vestveggen. Vestveggen är till skillnad från klassikern Sydpilaren hårdare och mer ihållande i sin grad, och stabilt väder är ett måste då denna led är betydligt svårare att vända från. En lucka med stabilt väder kan vara sällsynt här, men när chansen kom i samband med ledighet, då var väskan färdigpackad och vi var redan påväg mot Tysfjord. Innan vi kör in i Tysfjord uppdaterar vi väderrapporten en sista gång innan täckningen försvinner, för att inte ännu en gång behöva bli överraskade av ett oväder, men så verkade det inte… 

Stetind i kvällssolen får en ännu en gång att förstå varför man fortsätter att dras hit, det är inte vilket berg som helst. Äta middag utanför tältet och förbereda sig mentalt inför morgondagen, och samtidigt kunna titta på siluetten som ska klättras imorgon. 

04:00 Ringer alarmet och mot sin vilja tvingas man upp ur sovsäcken i gryningen. Kallt i luften, men en blå himmel utan ett enda moln lovar gott inför dagen. Sen är det bara att gå ca 1,5 h till starten på leden och börja klättra på en kall klippa som inte kommer bjuda på en enda solstråle förrän till eftermiddagen. Redan på replängd nummer 4??? kommer den mest välkända replängden som kallas för Djävulens Dansgolv grad 6+, en travers med lite nedklättring som avslutas med en superfin fingerspricka. Sedan efter totalt 8 replängder är man uppe på den perfekta lunchhyllan och får mötas av solen, en enorm hylla med några 100 meter scrambling innan man når vesteggen med sina sista 6 replängder innan toppen. Av dessa 6 så är flera tuffare med bland annat tunna sprickor och långa off-widths, tacka vet jag camalot 4…

På toppen kan vi återigen blicka ut i kvällssolen, denna gång med vetskapen om att mörkret är på ingång, men choklad och lite vila hinner vi med, innan den ca 2 timmar långa nedfärden startar. Efter en timme lyser pannlamporna upp vägen åt oss sista biten ner mot en efterlängtad middag och en efterlängtad säng. Det är först när man kommer ner och i mörkret ser siluetten av Stetind som man äntligen kan slappna av och istället fyllas av både trötthet och glädje, över att ha fått förverkliga ännu ett mål och under dessa förhållanden dessutom. Stetind, vi ses nog snart igen.

september 22, 2017
Med hundratals dagar utomhus varje år innehållande klippklättring, isklättring, toppturande och alpinism i alla tänkbara miljöer och väderlekar säger det sig själv att vår utrustning utsätts för hög påfrestning. Att ständigt behöva köpa ny utrustning för att den är trasig är en dyr, svår och lång process som dessutom ska uppfylla dina krav på design, funktion och miljöpåverkan.  

Det är med stor glädje och spänning vi nu fått möjligheten att samarbeta med en av Skandinaviens främsta och mest välkända tillverkare av friluftskläder och utrustning – Bergans of Norway.

För oss är det otroligt viktigt att ha en samarbetspartners med stor vikt i miljöarbete, reparationer och återanvändande men som samtidigt bibehåller en hög kvalitet i sina produkter. Vi ser framemot att få analysera och testa produkterna som ska hålla oss skyddade mot alla väderelement. De flesta plagg vi kommer bära ingår i Slingsby kollektionen som är en serie kläder utvecklade med låg vikt och funktionalitet i fokus, något som är lite av ett krav inom mountaineering.
Läs mer på  www.bergans.com

september 5, 2017
En tid har gått sedan Chamonix, och vi har redan hunnit avverka 3 veckor i Abisko på Abisko Mountain Lodge. Hösten börjar göra sig påmind med råge, löven börjar sakta ändra sin nyans från grön till orange och den första snön har visat sig på topparna.

Vi har givetvis även varit lediga vilket gett tid till äventyr på Lofoten och en trip till vårt favoritfjäll i hela världen – Stetind, men mer om det senare.

Vi tänkte att vi bör bidra med lite “must do” turer i Chamonix, enligt våra egna erfarenheter. Det är rätt övermäktigt att sortera ut vilka turer man ska göra om man kommer dit för första gången och dessutom har ett begränsat tidsspann. Vi hoppas våran lilla lista ska hjälpa att prioritera de finaste turerna utifrån de förhållandena som råder. De klippturer vi valt att ta med skall i de allra flesta förhållanden vara möjliga (om de inte är blöta), bortsett från Harald et Maud som kan ha en besvärlig Bergschrund och otaliga sprickor på approachen om det råder torra förhållanden. Alpina turerna däremot är betydligt mer känsliga för att förhållandena skall vara rätt, gå därför till “Les Guides de haute Montagne” för att fråga om rådande förhållanden om du precis anlänt till byn. Frendo Spur är till exempel beroende av att klippan gärna får vara så torr som möjligt, medan det fortfarande ligger kvar tillräckligt med snö på övre delen av leden. Värt att nämna är också att timingen på denna är otroligt viktig, dels för stenfall och dels för att ha frusen snö på toppen. Lite samma dilemma ligger på Aréte du Diable, som du vill ha torr klippa men fortfarande hård snö i approach-colouiren.
Dorées Traversen är en makalöst lång och fin alpintur, som har fördelen att vara ett utmärkt alternativ om det är riktigt torrt, dvs senare på säsongen.

Alpinturer

  1. Frendo Spur D+/5C /WI3+/60° 1200m – Aiguille Du Plan- Aiguille du Midi
  2. Traversée de Dorées D- 6A/IV/P3 – Plateau Du Trient
  3. Arête Du Diable D+ /5C IV P3  ca 700m – Mont Blanc du Tacul

Klippturer

  1. Majorette Thatcher 6B+ 200m  – Plan D´Aiguille, Blatiere/Red Pillar
  2. Harald et Maud 6B 250m  – Pointes Lachenal
  3. Amazonia 6a+ 400m – Envers des Aiguilles
juli 9, 2017
Man slutar aldrig förvånas över de möjligheter som finns här i Chamonix, äventyr som på mer otillgängliga platser (som hemma) skulle kräva flera dagar bara att ta sig till här kan göras på en endaste dag. Detta gör det möjligt att förverkliga en vecka som den vi just haft. Under 6 dagar har vi totalt klättrat tusentals höjd och längdmeter på snö, klippa och is, sovit flertalet nätter i det alpina och gått till och från klättringar i flera mil. Under dom här dagarna har vi fått besöka tre av de mest klassiska alpina klätterturer som finns i området – Forbes Arete, Arete du Diable och Frendo Spur. Det är med en härlig känsla och välförtjänt mätta magar vi kan sitta och återberätta denna tuffa men fantastiska vecka.

ARETE FORBES

Första turen som vi startade veckan med var Forbes Arete, tillsammans med Fredrik och Erik. Vi tog liften upp från Le Tour och gick i en tät dimma mot Albert Premier Refuge, där vi slog upp våra tält samtidigt som sikten blev bättre och vi kunde spana in Aiguille de Chardonnet, morgondagens topp som planen var att bestiga via Forbes Arete, den östra kammen. Efter en middag frystorkat försökte vi att gå och lägga oss så tidigt som möjligt, då klockan stod på 02:00 följande “morgon”. Det är en märklig känsla att lägga sig för att sova när solen fortfarande står högt på himlen och middagen alldeles precis har landat i magsäcken. För er som är intresserade så kör vi på frystorkad mat för enkelhetens skull både till frukost och middag, då behöver vi bara koka vatten till middag då frukosten bara kräver kallvatten.
03:00 var frukosten intagen, tälten nere och vi var redo att starta dagen i pannlamporna och stjärnornas sken.. Efter att ha gått över glaciären 1,5h var vi i botten av leden och klättringen kunde påbörjas samtidigt som de första solstrålarna tittade fram på bergstopparna. Snön som vi klättrade uppför var till vår glädje hård och fast vilket gjorde det rätt enkelt att ta sig upp. Väl uppe på ryggen var det fin klättring med både klippa och snö/is som gick rätt smidigt att ta sig förbi upp mot toppen där vi hann njuta av en snabb lunch innan vi påbörjade färden ner. Isig nedklättring tog oss till firningsleden som i sin tur tog oss ner på glaciären igen. Därefter blev det lite mer tidskrävande då det var en stor bergschrund som skulle firas förbi och snö-/ispassager som skulle klättras ner för. Nere från bergschrunden småsprang vi tillbaka över glaciären då vi inte hade alltför mycket tid på oss tillbaka till sista liften, då turen hade tagit oss 11 timmar. Väl vid liften hade vi bara ca 5 minuters marginal, men vi hann. Ner till en stor middag, en dusch och sin säng.
Bilder från Forbes Arete nedan.

ARETE DU DIABLE

Som alltid vid fina väderluckor är det svårt att inte känna känslan av att de bör utnyttjas, ni vet, efter sol kommer regn. Vi började redan dagen därpå fundera på nästa äventyr, och såg till vår glädje rapporter om att Arete du Diable skulle vara i bra skick, vilket fick oss att piggna till igen. Vi var lite slitna sen gårdagen och bestämde oss för att ta det lugnt under morgonen för att sen ta liftenupp mot Aiguille du Midi och därifrån gå över till den Italienska sidan och bo i Torino Hut. Det tog bara en 1,5 timme lång och väldigt solig promenad att ta oss över och där blev vi väl omhändertagna med en stor middag innan vi återigen tog en väldigt tidig kväll för att starta morgondagen kl 02:00 igen…
En typiskt sydeuropeisk frukost står framdukad till oss mitt i natten, en stor skål med kaffe, chokladflingor ,mjölk och ett bröd vitare än snö. I matsalen sitter relativt många personer, men inte en enda tjej utöver Sofie, det är ingen ovanlig syn att dessa miljöer fylls av män i sin bästa medelålder, fruktansvärt tråkigt tycker vi och surplar i oss våra skålar med kaffe.
03.00 och vi står ännu en gång redo på glaciären för en ny dag av äventyr. På väg mot insteget till leden gick vi över glaciärlandskapen i mörkret tillsammans med flera gäng med pannlampor som även dom verkade vara på väg i samma riktning, en lite hypnotiserande känsla att gå bland stjärnorna och pannlampor i total tystnad mitt i natten. Väl framme vid leden ser vi att vi inte kommer vara ensamma denna gången, vi är cirka 4 grupper som alla utbyter några fraser med varandra innan den långa snö couloiren upp till själva ryggen får känna på våra stegjärn och yxa. Väl uppe i Col du Diable ser vi gryningens ljus, och klättringen kan börja -här gäller det att vara effektiv då det är väldigt många växlingar mellan klättring och firning, många “torn” man ska klättra upp och sedan ta sig ner för, och sedan avslutas det med en enkel rygg som leder upp till Mont Blanc du Tacul på sina 4248 möh. Tyvärr är vi bara “halva” vägen, då vi också måste ner de 800 höjdmetrarna och därefter uppför en oändlig sista uppförsbacke till Aiguille du Midi(liften) igen, extra oändlig när vattnet är slut och understället börjar klibba sig mot kroppen i den gassande eftermiddagssolen. När man väl är uppe och kan ta av det  genomblöta understället och sedan hoppa på nästa lift ner till byn för att äta ytterligare två kulor av Chamonix bästa glass, då känns det som om ens högsta dröm gått i uppfyllelse.

FRENDO SPUR

Under vilodagen vi tog efter Arete du diable började vi få känslan av att Frendo Spur kanske inte skulle vara möjlig att göra denna sommar om vi väntade längre… Frendo Spur är en av de absolut mest välkända lederna i Chamonix, då den är väl synlig från byn och dessutom ringlar sig de 1200 höjdmetrarna rätt under liften från Plan D Aiguille upp till toppen av Aiguille Du Midi. Det är en led som vi länge har kunnat spana på från liften, och ibland till och med kunnat se klättrare som går in på sista snökammen innan toppen. Det är svårt att inte bli sugen att klättra där själv.
Vi bestämde oss för att göra den dagen därpå, för att hinna med den innan vädret skulle bli sämre igen. Vi tog första liften på morgonen och hoppade av halvvägs upp mot Aiguille du Midi, för att sedan klättra de resterande 1200 höjdmetrarna upp på egen hand… Vi strävade efter att ta oss upp på leden så snabbt som möjligt för att inte längre vara i “raszonen”, därefter hade vi ganska gott om tid att klättra upp efter ryggen, löst på vissa partier, men mestadels rätt rolig klättring med några lite svårare passager. Precis när klippan övergick till snö och is så finns det är stor hylla där vi planerat att  spendera natten, dels för en större upplevelse, men mest för att snön och isen skulle vara i
kallt och bra skick på morgonen. Så vi hittade oss en vindskyddad liten hylla att sova på och ladda batterierna inför den sista strapatsen på morgonen.
​
Efter ännu en frystorkad frukost var det bara att kämpa sig upp mot toppen, denna gången med lite sovmorgon – 05.00. Efter en exponerad snökamm övergick snön till is, som till en början var lite svårsäkrad, men väl uppe vid klippan fanns det både standplatser och gott om säkringsmöjligheter igen. En av  de bästa känslorna med denna leden är att du inte bara är halvvägs när du står på toppen, eftersom allt du behöver göra är att hoppa på liften hem igen.

Ibland undrar vi vad vi egentligen sysslar med, varför utsätta kroppen och psyket för allt detta? Men i slutändan är det också det här som driver oss, även fast det inte alltid känns så i stunden. Det skapar minnen och upplevelser som aldrig kommer att glömmas, du utmanar dig till ditt yttersta och ger perspektiv på vardagen du aldrig annars skulle få, du samlar mer och mer kunskap för att säkert vistas bland bergen vilket gör att vi kan leva ett (för oss) meningsfullt liv, ett liv bland bergen.

juni 28, 2017
För er som följer oss i bild på sociala medier har det kanske inte gått förbi att vi återigen befinner oss i alpinismens hemstad – Chamonix. 
Det har varit hektiska dagar sedan vi kom hit för snart 3 veckor sedan och vi har helt enkelt inte riktigt funnit styrkan att skriva ned några rader på ett tangentbord förrän nu – det måste vi nog ändå se som ett tecken på stora mängder friskluft och upplevelser.
Vi kände att det var dags för en sommar med lite mindre nederbörd än det man är van vid, det brukar oftast betyda fler dagar med möjlighet att klättra. Hittills har det visat sig vara ett gott val att åka till Chamonix då vi haft kosmiskt (för oss nordbor sett) varma temperaturer i allt för många dagar. För oss som inte bara klippklättrar utan även alpinklättrar har det inte bara varit positivt, tydligen har vinterns låga snömängd kombinerat med den extrema värmen och torkan som varit i det senaste resulterat i att det redan är väldigt torra förhållanden. Det vill säga att leder som kräver ett gott snötäcke och frusen snö på morgon/förmiddag redan börjar vara ur skick, risken för stenfall ökar och glaciärerna öppnar upp sig mer och mer (öppna sprickor och dåliga snöbryggor). 
Som vi nog sagt i tidigare inlägg om Chamonix är det en otroligt gynnsam miljö att vistas i för den ute efter äventyr. finns något att göra varje dag, oavsett väderlek och mängden information är oändlig, likaså antalet klätterturer. Den stora kontrasten är givetvis att du sällan är ensam bland bergen, vilket till och med kan innebära ännu en objektiv fara utöver de naturen kan framkalla. Hittills har till exempel alla stenfall inte varit orsakade av naturligt fall utan av oaktsamma människor ovanför oss. 
Det fina är att det ofta går att undvika den stora massan genom att helt enkelt välja ovanligare turer med längre approacher,då kan du för det mesta vara helt ensam.
Det är dock inte bara negativt med andra människor bland bergen, det skapar ofta en härlig atmosfär när man möts hängandes i två bultar några hundra meter ovanför marken långt in bland bergen.

​Nu väntar vi ut några regniga dagar innan sommaren fortsätter med fler äventyr i de franska bergen, vi hoppas att alla tar tillvara på de fina sommardagarna
med vad än man älskar att göra.